Hästen användes under medeltiden främst som rid- och packdjur men man hade också börjat använda dem som dragdjur även om de fortfarande ansågs vara lite för värdefulla för det.  På medeltiden var hästarna oftast något mindre än idag, mankhöjden låg omkring 120-140 cm i de flesta fall och idag skulle de därmed klassas som ponnyer, det började dock komma hästar med en mankhöjd uppåt 160 cm. Det behövdes om de skulle orka bära en riddare med full rustning. Det talades inte ännu om specifika raser men avlade på olika egenskaper och fick fram hästar av olika typer som lämpade sig för olika sysslor. Man namngav dem sedan efter de områden de kom ifrån. Den kraftigt byggda Destrierhästen var till exempel en god stridshäst, Palfreyhästen var lättare och lämpade sig väl som ridhäst.

Hästarnas utrustning

Betsel, stigbyglar, sporrar, hästskor. Mycket av utrustningen bär stor likhet med den vi använder idag. Hanteringen av järn och stål samt andra metaller gick snabbt framåt under den här tiden precis som utvecklingen i stort och därmed utvecklades även hästarnas utrustning. Sadlarna hade dock överlag mycket höga fram- och bakpartier, i kombination med mycket långa stigläder kom man alltså som ryttare att sitta väldigt upprätt.

Hästens status och användning

Ridkonsten vidareutvecklades mycket även den under den här perioden. Spanska ridskolan har t.ex. anor från den ridakademi som grundades 1572 i Wien. Den hade anknytning till det habsburgska hovet och här kunde adelsmän utbilda sig i den klassiska ridkonsten. Hästen hade tidigare varit förbehållen kungligheterna och adeln men började nu bli allt vanligare som rid- och dragdjur. Även kvinnor red, i den mån man hade råd att ha häst vill säga. I städerna blev droskorna en allt vanligare syn. Även kyrkan ägde en hel del hästar och bedrev avel vid den här tiden. Innan kristendomen gjorde sitt intåg var det vanligt att man begravdes med diverse statusfyllda ägodelar, såväl djur som tjänstefolk kunde förekomma i gravarna. Man skulle ta med sig sin rikedom till livet efter detta.

Enligt kristendomen skulle man istället möta sin skapare utan alla materiella ting. Det blev därför vanligt att man, vilket också var en nymodighet, testamenterade bort det man hade. Inte sällan gick en ansenlig del till kyrkan, exempelvis de hästar man hade, i utbyte mot själamässor som skulle förkorta lidandet i skärselden. Av den anledningen finner man inga hästar i medeltida gravar.

Sedan hästen först tämjdes har den använts i krig och under medeltiden var hästen och den bepansrade ryttaren den det viktigaste vapnet i strid före långbågens och eldvapnens intåg. Hästar var en stor och viktig exportvara för Sverige vid den här tiden men man importerade även hästar för avel från bl.a. Tyskland och Frankrike. Oxen var dock det djur som dominerade framför plogen i flera hundra år till. Först på 1700-talet kom hästen att bli vanligare som dragdjur bland jordbruken i Europa. I den mån man hade häst som jordbrukare så var det en högt aktad ägodel som man var särskilt stolt över och rädd om.